STALONIEN

Jag heter Katarina Blada, är född och uppväxt i Stalonien. Jag har haft tur tror jag. Utbildad i huvudstaden där jag fann min man Konstantin och vi jobbade som ingenjörer. För att överhuvudtaget kunna läsa vidare efter den 7åriga obligatoriska skolan i Stalonien måste man vara rik och gilla diktatorn. Rika var vi men diktatorn gillade vi dock inte. Min man hade i yngre år jobbat med yttrandefrihet. Min moder är en känd miljöaktivist, hon hade både pengar och respekt från folk i byn. Mina två barn Samuel och Tanja är båda mycket duktiga i skolan och har en ljus framtid, den ena som elitgymnast och den andra som mästare i schack.

Ett ställe som höll mig vid liv var den katolska kyrkan. Läkarna sa att det var en psykisk sjukdom. Beroende på min vänliga och mjuka personlighet blev jag alltid orättvist behandlad och anklagad för saker jag ej gjort. Min vänlighet togs som en svaghet. Min mamma hade dött för tre år sedan och respekten byfolket hade för mig försvann på köpet. Min mamma ville alltid att jag skulle försöka ta mig bort här ifrån innan det blev försent. Polisen satte mig i fängelset tre gånger. En gång för att någon anklagade mig för att jag råkade nudda personen på axeln. Där jag satt i fängelset för ingen anledning och polisen begärde att få mina pengar för att kunna komma ut därifrån. 

Så fort jag betalat $50 till polisen fick jag komma ut ur fängelset. Jag och min familj åkte tillsammans till myndigheterna och bad återigen om ett papper att skriva på. Den personliga informationen som pappret frågade om skulle ta mig ut ifrån landet. Min man och jag hade försökt i tio hela år försökt med att komma ifrån Stalonien och dess orättvisa behandling utav oskyldiga människor. Vi skulle till Frankrike och skaffa oss ett jobb på universitet. Men vi blev nekade varje gång. Vår enda chans ut ur landet var ’kriminellt' via en man som hette Dragan. Han körde oss i en buss som kostade $500 per familj. Om vi litade på Dragan var tveksamt, men  att det var vårt sista hopp ut ifrån landet var garanterat. Vi fick lite mat på resan och stannade på ett flyktingläger i ett tag, efter vi kommit fram, innan vi kom upp på våra fötter igen, i Sverige. Mina barn går nu i gymnasiet och Kostantin och jag har kommit ikapp med svenskan och jobbar som vi alltid drömt om på universitet. Vår höga utbildning räddade oss. Vi hade tur. Nu när jag tänker på det var min mamma givmild mot folk och rikt för min skull. Hennes största dröm var att jag skulle få leva ett rättvist live som jag förtjänar. Hon lärde mig att uppföra mig och gav mig en utbildning och en tro. Jag kände att hon vakade över mig hela bussresan mot Sverige, precis som en skyddsängel. Tack mamma.