Shiwomp
Andreas vaknade bredvid väggen när allt var över. Den där väggen med vitt gammaldags dekoration som hade tagit honom till en helt nyvärld. Till och börja med hade han trott att det hela vart en dröm men nu visste han att det var så mycket mer än det. Allt började när Andreas flyttade till en ny liten villa. Fin bakgård med vackra träd och blommor, solskenet fall underbart på det mjuka gräset och allting var normalt. En dag, för ett tag sedan, blev han väckt mitt i natten av en pyssling, eller nej, det var en liten trädgårdstomte. En röd luva täckte en liten del av hans gråa lockiga hår, han bar en brun tröja och över den kom det mörkgröna hängselbyxor. Klockans tick tack var det enda han kunde höra när det plötsligt kom ljud från den lilla tomten. ”Andreas, följ efter mig så ska du få se!”, sade han med en mörk fast ändå mjuk röst. ”Oj då, jag är Lukas förresten men kalla mid Lussi”. Tomten, Lussi, höll ett stearinljus på ett litet fat som på de gamla tiderna utan elektricitet och gick mot vardagsrummet. Andreas ben var som radiostyrda han hade inget val kändes det som. Tryggheten i Lukas röst fick honom att bara följa efter honom. Sedan försvann han in i den fin dekorerade väggen. ”Jag drömmer säkert”, sade Andreas högt för sig själv. Han hade fått underliga drömmar på sistone. Drömmar som tagit honom till ett mörkt ställe. För att få det bekräftat för sig själv att väggen var hård och fast satt han handen mot den. Det märkligaste hände då, hans halva arm försvann. På andra sidan väggen kände han en pysslingshand ta ett hårt grepp om hans arm och ryckte till. Shiwomp lät det. Lukas skrattade lite för sig själv och sade sedan ”Se inte så rädd ut, välkommen!”. ”T-tack”, han visste inte riktigt vad han skulle svara.
Det var otroligt vackert, fin dröm. Men varför det var så verkligt? Andreas nöp till sig själv bredvid armbågen för att vakna till men nej, det var sant. Underbara träd blommade fint så där som i Japan under den sena sommaren när deras körsbärsträd blommar ut. Gräset var mint grönt och lent som ett pälsdjur. Framför dem fanns ett väldigt stort hus, inte slott, hus. Dörren öppnades och en solstråle bländade dem. Andreas höll fram sin väl uppbyggda arm för att inte bli blind. Där kom hon, den vackraste varelsen du någonsin kommer att fantisera om. Hon finns i dina drömmar. Felicia. Felicia Trädgudinnan. Eller Träddrottningen. Vackra blåa ögon som matchade perfekt med hennes ljusbruna raka hår som nådde ända ner till hennes midja. Ut ur håret stack små och smala grenar ut med skarpa gröna oskyldiga löv. Hennes smala kropp var täckt med en klänning som var gjord utav blomblad, längst ner på klänningen fanns trädrötter. ”Vi har sökt er, förlåt att det kommer plötsligt, men vi behöver er hjälp”, sade Felicia med den mjukaste och lenaste rösten han någonsin hört. ”Vi blir attackerande av våra fiender igen, jag vill inte säga deras namn, min vän. De vill hugga ner trädet som håller allt levande vid liv. Både i min värld och i din. Godtar du vår utrop efter din hjälp Andreas?”. ”Ja-jag är nog inte den ni söker, ni har tagit fel”. Lussi skrattade igen, precis likadant som innan, ”Nejdå, vi har spanat på folk över hela er värld och du är den ända som är lojal och stark nog att hjälpa oss”. Felicia gick bekymrat åt vänster och sedan åt höger. Gjorde ett uppehåll, kollade på Andreas, och sedan gick åt andra hållet igen. ”Allt levande hoppas på dig, min vän”. All information kom för snabbt för Andreas att hinna suga in den. ”Jag gör det”.
”Vi ger dig färdigheten att kunna teleportera dig, det kommer bli en av dina starkaste styrkor”, Felicias röst var så len att man ville somna på den. ”Sätt på dig denna utrustning”, hennes röst sjönk till viskar nivå ”Raltazar kommer tro att du är en av dem, hoppas jag”. Raltazar var alltså hans namn, deras fiende. Lussi visade Andreas hur han skulle använda hans nya lära och puttade in Andreas i ett stort vitt hål som skapades av orden Himp Hamp Homp och med ett armsvep med guldastoft.
Shiwomp.
Det var mörkt och dött, inte ett endaste ljud. Precis som i hans drömmar. Framför honom fanns ett svart stort hus, inte slott, hus, som var täckt med knallgult ogräs. Färgerna gick ihop med hans nya kläder. ”Vad nu?”. Andreas kunde höra högljudda trampsteg bakom honom. Han vände sig snabbt om, hans bruna hår fladdrade till. Snabbt som katten sprang han bakom en stor sten för att inte bli sedd. Troll liknande varelser sprang mot dörren. Dreglande, motbjudande troll i fyra olika grupper. De höll i en fast bunden död räv i vars en klunga. Antagligen hade de vart ute på jakt efter mat. Dörren öppnades och ut kom ljusgrå rök. Trollen började gå inåt. Andreas skyndade sig hack i häl bakom dem för att följa strömmen och försöka smälta in. ”Varför ska ni alltid ta så lång tid?”, sade en skrämmande mörk och grov röst. ”F-FF-Förlåt”, sade en rädd och ynklig troll. Egentligen var trollet mycket starkare än mannen som talade illa mot honom fast han såg svag ut framför honom. ”Senare i kväll ska vi hugga ner deras löjliga träd, var utvilade tills dess”. I denna världen var tiden nästan tvärt om som i våran. De, Andreas och trollen, fortsatte deras väg in i huset och upp för en tr...a... ohnej. ”Och vem är det här?”, han pekade på klumpen som Andreas gömde sig i. ”Försöker ni lura mig?”. Andreas trodde livet var över, nu skulle han dö och allt levande i alla världar som nu fanns skulle hata honom. ”In i fängelset med er, allihopa, ohyra”.
Nere i källaren, fängelset, fanns det inte någon nyhet direkt. Mörkt, lite rök tittade fram på gångarna. Alla cellerna var bredvid varandra på rad. Andreas kunde höra varelsernas dreggel droppa mot stenmarken och vissa huvuden dunka mot väggar. Han satte sig på bänken och lutade hans huvud mot stenväggen. En sten ramlade av och hamnade i den andras cell. ”Där är vår förrädare”, skrev trollet bredvid. Alla andra odjuren började hoppa och vråla. Trollet stack in hans hand med vårtor genom hålet och försökte riva Andreas med hans klor. Fort backade Andreas undan och limmade fast sin starka rygg på väggen mittemot. Detta kommer låta konstigt tänkte han. ”Har du någon gång sett en blomma?”. ”Va?”, svarade trollen och alla andra tystnade. ”Ett frö som blir till växt som sedan blommar ut?”, Andreas försökte låta övertygande. Tystnaden skrämde honom lite inombords. Ett troll i en cell flera meter bort från hans cell svarade. ”Vi har aldrig sett något vackert på trehundrade år”. Deras röster var riktigt motbjudande men han fick inte låta det vända håll på honom. Andreas var tvungen att få den på hans sida om han ville överleva. Ett annat troll började prata om sin barndom och ett annat sade saker han ångrat.
Det tog ungefär en två timmar för alla varelser som inte såg ut som troll numera att berätta vad de hade på hjärtat för att lätta lite på trycket. Andreas kunde bara teleportera sig själv ut ur cellen men han skulle antagligen bli dödad. ”Varje dag blir vi tillsagda att göra saker som vi inte vill”, sade ett troll. ”Ja, och vi blir alltid inlåsta här i källaren”, fortsatte ett annat. ”Om jag släpper ut er här ifrån, är ni villiga att hjälpa mig då?”, Andreas kolla djupt in i hålet på cellen bredvid honom, med hans bruna ögon, för att få ögonkontakt med trollet. Han var så övertygande och trovärdig som han kunde. ”Idag när mannen, som nog är Raltazar, släpper ut er och förbereder er på krig ska jag hjälpa er”. Innan trollen hunnit svara öppnades dörren till källaren och det blev lite ljusare. ”Förbered er för krig”, rösten var inte på prathumör och slutade meningen tvärt och bestämt. Cellerna öppnades och trollen gick på rad efter varandra upp för trappan. ”Och du”, mannen kolla argt på mig. ”Eftersom du nu var så sugen på att komma hit får du kriga med oss idag mot Felicias trupper. Du är stark och välbygd. Du verkar inte heller vara lika mesig som mina medmänniskor”. Snarare medtroll...
På linje, rad efter rad, stod de mittemot Trädgudinnans tomtar. ”Nu är dagen äntligen kommen”, skrek Raltazar. Felicias blick var kall men bestämd. Inte ett knyst från tomtarna. De måste tro att Andreas övergett dem. ”Så vad säger ni monster, ska vi dra igång eller?”. Inget svar från dem heller. ”Psst, kan du säga vidare ett ord?”, viskade Andreas. ”Visst”, trollet var redo för att trotsa sin egen mästare. ”Säg till alla att gå vidare till Träddrottningens sida, troll efter troll, när jag gjort det”. Det var det bästa Andreas kunde komma på, om alla var emot Raltazar hade han ingen makt. ”Tisslande ljud hördes från de mörkas sida. Andreas gick fort över till Felicia innan Raltazar hunnit gå mot attack. Odjur efter odjur kom mot dem och ställde sig bakom sträckan med Felicias trädgårdstomtar. Tillslut stod mannen helt ensam. ”Vill du komma över hit du med? Släpp ditt vapen”, Felicias röst går inte att trotsa. Den ljusa lena tonen smeker ens kind och tvingar en att följa den. Vapnet släpptes och ett dunkade vibrerade marken ända tills där Andreas fot stod.
Shiwomp.
Slut.
