Uppdraget

Klockan har nyss slagit tolv. Det är mörk ute och jag ser ingenting men jag vet att jag måste fortsätta att springa. Jag känner hur mina strumpor blir blöta när jag råkar springa över en vattenpöl. “Varför är det fortfarande blött och kallt ute när det snart är sommar”, tänker jag. Jag hittar inte vägen till Maya, det är för mörkt. Jag har en knut i magen som spänns hårdare för varje gång jag inte hittar vägen. Det är så kallt att jag får ont i huvudet. Jag orkar inte irra mera. Jag stannar i mitten av en korsning och kollar mig runt om. “Var är jag egentligen”. Jag brukar kunna vägen till Mayas gömställe utantill, nu har jag helt plötsligt glömt bort hela vägen och har ingen aning var jag är. Jag går fram och tillbaka, vänder huvudet till höger och till vänster, jag är vilse. Alla gatlyktor är släckta. “Jag måste nog börja vandra hemåt nu så att jag inte är jättetrött till skolan imorgon”. Jag strövar igenom en skog som jag tror bara är några meter ifrån mitt hus. Jag brukar gå igenom den skogen när jag inte hinner gå runt om och vill spara tid på vägen hem efter skolan. Det känns så fridfullt att gå i den skogen.

Det börjar bli ljust, hur mycket är klockan? Det är så kallt att jag inte känner mina ben eller mina händer. Jag måste överdriva mina benrörelser för att kunna röra mig framåt. “Vad är det här?”, säger jag högt för mig själv när jag känner att det blir blött på fötterna igen. “Vad nu? Vad står jag i?”. Det finns inte en bäck i den här skogen? Inte vad jag kommer ihåg i alla fall. Det kommer ett skarpt ljus som lyser upp hela skogen. Det är soluppgången. Jag blir bländad och mina ögon är inte vana vid det skarpa ljuset så jag kollar ner mot mina fötter som står i bäcken. I bäcken finns det en nyckel. Jag tar upp nycklen och kontrollerar att jag har min hemnyckel i min ficka. Nyckelns figur har vågor vid spetsen och längre in är den taggig. Jag har aldrig sätt en sådan märklig nyckel. Jag tar den ändå och springer hem. Jag känner igen vägarna nu när det blev ljust.

Klockan är 07.00 och jag har nyss vaknat för att fixa mig till skolan. Frukosten består av tre rostade mackor med marmelad. Jag fick bara sova två timmar igår, mitt ena öga är uppsvullnad. Det är soligt idag så jag satt på mig en färgglad tröja med en svart byxa som matchade bra med mitt bruna lockiga hår. “Jag kommer bli sen! Klockan är redan åtta!”. Jag sätter på mig min ytterjacka, mina skor och springer till skolan. Biologilektionen har redan börjat, kan se det utifrån fönstret på de tända lamporna i klassrummet. “Varför börjar vi så tidigt i åttan?”. Jag springer upp för alla tre trapporna och ber om ursäkt för att jag kom fem minuter försent. Jag sätter mig på min plats som är längst bak i klassrummet och kollar mig runt om för att hitta Maya. “Hon är inte här ännu. Hon kanske är sen”, tänkte jag och försökte lugna mina tankar. Hon är fortfarande inte i skolan på lunchrasten.

Det har gått två veckor nu utan att Maya hade kommit till skolan eller vart hemma. Jag låg i min säng och kollade rakt upp i taket. Jag var stel och hade ont i magen. Var är Maya? Hatar hon mig för att jag inte hittade henne den där natten? Kan hon ha begått självmord? Det gör så ont i magen. Var är Maya? Var är Maya? Jag gråter och blundar hårt, önskar att hon inte blev mobbad i skolan. Önskar att hon kunde leva vidare och strunta i folk som vill henne ont. “Snälla Maya.. var är du?”.

Jag vaknar 08.00 dagen därpå och är säker på att jag kommer försent till skolan som jag har gjort varje dag på dessa två veckorna. Inatt kunde jag inte sova, mina tankar lät mig inte. Jag kan inte heller tänka klart just nu. Jag kastar på mig en blå tröja över min röda byxa. Sätter på mig ytterkläderna och springer till skolan. Jag kollar upp mot klassrumsfönstret, det är släckt där inne. Jag springer upp för de tre trapporna. Alla står i korridoren. Vi har inte börjat ännu men varför inte, klockan var kvart över? Jag hör nycklar slå mot varandra och förstår att läraren kommer för att öppna klassrummet. Alla sätter sig på sina platser som vanligt. Plötsligt kommer Maya in i klassrummet. Jag blev glad. Jätteglad.

“Awa?”

“Va?”, sade jag och kollade förvånat på läraren.

“Jamen, är du här?”

“Ja”, sa jag när jag förstår att läraren kollar av närvaron i klassen. Jag viftar med handen och visar till Maya att hon ska sätta sig brevid mig. Men hon bara kollar på mig och sätter sig på sin plats. Mitt röda och glada hjärta blev svart och ledsen igen. Jag mådde dåligt hela lektionen och kunde inte sluta kolla åt Mayas håll och önska att hon skulle kolla tillbaks på mig.

På lunch rasten satt jag mig bredvid Maya och försökte prata med henne.

“Hej”, sa jag.

Hon kollade på mig och jag kunde se hur hennes tårar fall ner på hennes kinder. Hon tog tag i min arm och drog med mig till närmsta toalettrum. Hennes blonda hår flög i luften när vi sprang. “Förlåt”, sade hon efter att vi hade suttit tysta i tjugo minuter.

Jag började gråta.

“För vadå?”

“Jag har vart hos min kompis Ove som bor själv i en övergiven scoutstuga. Jag visste inte vem han var innan han berättade sin historia.”

“Hans historia?”

“Han är 17 år och har brunt hår, gröna ögon, flydde från sitt hem av att han blev mobbad i skolan. Han flydde när han var 13 år och har inte vågat gå tillbaka till skolan eller hem till hans föräldrar sedan dess. Han sa till mig att hans föräldrar inte älskade honom och att det inte gjorde något om han var borta. Då slipper bara alla se på honom sa han. Jag sa till honom att hans föräldrar måste ha älskat honom men han ville inte lyssna på mig och fortsatte att prata. Han hade ingen vän i hela världen och visste inte vad han skulle göra. Han berättade om dagen innan han rymde med tårfyllda ögon.”, sade Maya och slutade berätta. “Fortsätt?” sade jag intresserat. “Jo”, Maya suckade snabbt och fortsatte att berätta. “Det var en fredag, innan påsklovet. Det var varmt och härligt soligt ute och han gick till skolan som vanligt med en klump i magen. Han hoppades på att det inte stod något killgäng på vägen till skolan som skulle håna åt honom eller göra något annat så att han skulle komma försent till skolan och må extra dåligt resten av dagen. Som tur var den långa vägen till skolan fridfull, han lyssnade på musik som gjorde att han glömde bort världen. Det luktade frid och han kände frid. Han kunde gå runt på trottoarerna med musik i öronen i evigheter. När han var så nära skolan att han kunde känna att klumpen i magen var tillbaks blundade han hårt och andades ut tungt. När han öppnade ögonen igen stod det en tjej framför honom. Hon log med det vackraste leendet han hade sett. Hon var så vacker och hennes blonda långa hår, gröna ögon, lilla fina näsa och det där leendet passade perfekt på hennes rundformade ansikte. “Hej”, sade hon med hennes ljusa fina röst. “Hej”, sade han och lät som en ful mobbad kille i 7:an. “Vill du ses efter skolan? Vi kan träffas vid den stora stenen vid klockan sju? Det är jättefint där, vet du var jag menar?” “Ja”, sade han kort och kunde inte förstå att hon pratade med honom. “Vad bra, jag har kollat in dig i ett tag och jag tycker att du är rätt söt”. Han stod bara still och kollade på henne. “Hahah, okej. Men jag ska väl gå nu då. Hejdå! Och just det, jag heter Isabella, men kalla mig helst Issa”. Han stod forfarande med halvöppen mun och ångrade att han inte sa något innan hon gick upp för trappan in till skolan. “Varför skulle hon kolla in mig? Och tycka att jag är söt?”, tankarna for runt i Oves huvud under alla lektionerna på hela dagen. “Och vad ska jag ha på mig? Hon är för vacker för mig”. Han hade blivit kär i Issa och var så lycklig att han inte visste vad han skulle ta sig till. När han kom hem rotade han i sin garderob efter något snyggt att ha på sig. Till slut hittade han en fin skjorta som skulle passat bra med ett par svarta byxor. Han fixade till sitt hår framför en spegel. Han var så lycklig att han inte kunde sluta le. Hon var så vacker. Han sprang ner för trappan, tog på sig ytterkläderna och gick till den stora stenen. Klockan var tio i sju, han var lite tidig med det gjorde inget. Det blev mörkare och mörkare, Ove började frysa. Han kollade på klockan igen, halv nio. Han hade stått vid stenen i en och en halv timma. Det var då han förstod att han hade blivit lurad. Hon hade aldrig kollat in honom och hon tyckte aldrig att han var söt. Han var bara naiv och ville tro det hon sa. Isabella var en vacker tjej som ville såra hans känslor bara för att han blev mobbad i skolan och bli populär som alla andra i denna världen. Ove kände sig som en nolla. Det var då han fick nog av världen han levde i. Att han varje dag i skolan var tvungen att akta sig från konflikter och försöka göra sig osynlig bara för att ingen skulle se honom och nu blir hans hjärta krossat också. Han ville bara gå till skolan och sedan komma hem och göra läxor och gå på en sport. Som alla normala tonåringar. I stället blev han hånad och trakasserad av det där killgänget i hans klass. Det kändes som att alla eleverna kollade konstigt på honom och skrattade åt deras skämt. Han hade ingen på sin sida. Han skämdes över att han verkligen trodde på det som Isabella sa och ville inte gå tillbaka till skolan efter lovet. Han ville inte heller gå hem till sina föräldrar och berätta hur han hade mått i ungefär tre år. Att sticka där ifrån var den lättaste lösningen som kom upp i hans huvud. Gå där ifrån, börja om på nytt för sig själv utan någon att anpassa sig för”. Både jag och Maya grät. “Nu är jag och Ove jättebra k-kompisar. Vi gjorde allt tillsammans i dessa två veckorna och jag berättade om dig. Hur mycket jag saknade dig! Jag är ledsen att jag var borta så länga från dig Awa!”, sade Maya och man kunde se på hennes blöta ansikte, i hennes blåa ögon att hon ångrat sig och haft lika ont i magen som jag hade haft. “Jag har vart så orolig! Jag letade efter dig sent på natten när jag såg ditt meddelande om att du inte orkade mer. Jag mådde dåligt och tyckte att jag hade misslyckats med att vara din kompis. Du är nästan som Ove, om du tänker efter. Ni båda har blivit mobbade i skolan, blivit kära i folk som sedan lurat er och rymt här ifrån. Men du är modigare än Ove, för att du kom tillbaks. Du sitter här med mig just nu och berättar allt detta, det är som om jag skulle berättat om dig till någon annan. Den enda skillnaden du och Ove har är att du har mig. Jag är din bästa vän och är med dig vad som än händer”. Maya gråter jättemycket, jag med. Vi ställer oss upp från toalettrummets golv och kramar om varandra hårt. Tårarna rinner ner som ett vattenfall och jag struntar i att jag blöter ner Mayas axel och hennes vänstra sida av ryggen. “Vi går ut här ifrån!”, sa jag glatt till min bästakompis. “Okej”. Hon låste upp dörren och drog ner handtaget men dörren ville inte öppnas. Vi letade efter en nyckel i rummet till dörren men vi hittade ingenting. Jag kom och tänka på den märkliga nyckeln som jag hittade när jag letade efter Maya i skogen. Jag tog upp den ur min ficka, tog tag i Mayas hand, satt den i nyckelhålet och vred om. Dörren öppnades.